Varför ett hus till katten?

Elvis, som kom in i vårt liv för snart två år sedan via en annons på blocket som jag lade in var liksom vår självklara katt från början. 

Han är utekatt och kriteriet för att flytta från vårt bilfria område är att han ska kunna gå ut. 

Dock har vi bestämt (husse) att vi inte ska ha kattlucka för då får han väl fullständig hybris om han kan komma och gå precis som han vill. Så vårt enhälliga beslut (djurplågande) är att vi åtminstone ska få bestämma nånting i vår katts liv om det så bara är när man får komma in i värmen. 

Det kan bli ca tjugo gånger om dan.

Släpper vi inte in honom direkt, har han kommit på ett utstuderat sätt att få oss att lyfta på arslet och snabba oss till dörren. 

Han drar med klorna längs fönsterblecket och skapar ett gnisslande ljud som får håren att resa sig på armarna.

Elvis är en brittisk korthår, exakt en sån som stirrar på dig från whiskasburkarna på Ica.

Han är en väldigt personlig herre och gillar, som många katter, att få bestämma över sin egen tid själv. Han pratar mycket, mest om mat, tror jag och när han mjaoar hörs det, det kan jag lova.

Han älskar att gosa och spinner superhögt men är ingen knäkatt till vår ständiga förtvivlan. 

Tar man upp honom i famnen ser han ut och beter sig, som att man har väldigt dålig andedräkt och det är faktiskt ganska roligt att retas och försöka pussa honom.

Han använder inte klorna, det behövs inte man förstår rätt tydligt hans missnöje ändå.

Vi har skrattat oss halvt fördärvade ikväll när Chrisse försökte få en kattpuss. 

Det blev fanimej inget sabla pussande.

Ett noll till Elvis. Igen.

Här är en bild på epilepsirummet som det ser ut idag. Det är ju inte klart på något vis men man får en känsla iallafall. 

Såhär på bild kanske inte tapeten är så pjåkig ändå.