Det var väldigt pirrigt eftersom jag är rätt höjdrädd, eller kanske mer rädd för det där viktlöshetspirret som man får vid karuseller, start och landning vid flygning osv.
Jag grät bakom mina solglasögon innan vi lyfte och höll min man stadigt i handen.
Men sen lyfte vi. Musik spelades i lurarna och piloten körde på Bob Marleys Baby don't worry speciellt för mig.
Vi svävade över träd och skog och på håll såg man att det liksom skulle ta slut och jag tänkte att nu jävlar kommer tippet över kanten.
Som på bergochdalbana ungefär. 
Men det uteblev. Vi svävade liksom bara rakt ut i något så fantastiskt, hänförande
obeskrivligt vackert. Som någon slags religiös upplevelse.
Jag grät bakom mina solglasögon igen men av helt andra anledningar än rädsla och pirr.
Jag tänkte att det såklart var överkämslosamma dramaqueenSara som vanligt.
Men M kände samma sak.
Bilder kan inte göra Grand Canyon rättvisa. Det var helt, helt magiskt!
Bland det finaste bästa jag gjort.
Sen var det dags. MASSOR av timmar i bil...
Genom alla möjliga landskap berg, öken och fruktodlingar.
Från Arizona till sunny California.
No fancy dining.
Varmt!!! Det är mellan 110 och 120 grader farenheit här. Mellan 45 och 48 grader c
Det har vi googlat på, ändå är det annorlunda. Torr ökenvärme är inte lika klibbigt utan... hanterbart, även för mig som inte är nån solfantast.
Dock SKA jag bränna bort min hatade psoriasis, därför ska jag bränna på så fort jag får en chans.
Det är dricksen.
Om nån visslar till dig en taxi, öppnar en dörr eller bara står utklädd till långben och larvar sig (läs skrämmer skiten ur dig) när du går förbi.
Överallt ska det tryckas sedlar i handen på folk, för småpengar är tydligen ett big nono. Och det är skitsvårt att veta när du gör rätt, man känner sig både jävligt snål (vaddå? Ska jag ge nån pengar från min snabbt ebbande hemtjänstkassa, som sliter väskorna jag själv kan bära ur händerna på mig.
Och känslan av att om jag inte släpper väskhelvetet så kan inte den på andra sidan handtaget försörja sina barn...
Dilemma.
För många, många här är husvagnsboende fattiga människor i världens rikaste land.
Radiokanalerna... Finns tvåtusen man kan ratta in och alla skriker jårlisseningtokejeffsiiwanhundreddarpiell-räjdio och sen kommer en härlig countrylåt eller nån gammal segrockig amerikansk slagdänga som legat på listorna här men aldrig nådde över havet eller jånåsalicalienthemichorazon, smörsång på spanska.
Att vår sportbil har fartcontrol. Den når ca 130 km i timmen så den röda mustangen klarar knappt av att köra om långtradarna eller de ENORMA husbilarna.
(SL-buss med bilen eller båten på släp)
Här är vårt motell för natten.
Nu varnar jag känsliga läsare.
Följande text är icke rumsren.
De som känner mig vet att jag har ganska svårt att "gå på toaletten" när jag är bortrest.
Med detta i åtanke har jag därför införskaffat mig ett lätt laxerande medel som jag preppat med.
Vi har åkt ca 110 mil idag. Ibland är det mycket långt mellan stoppen och innan vi kom till helikopterflygplatsen i morse så var jag ganska illa ute.
Vi stannade bilen och jag rusade in bakom ett träd och ja... Vad ska jag säga? Det liksom bara...kom.
Varpå jag ropar åt M som står bakom ett annat träd att han måste komma med papper vilket han oanandes gör.
EN dag som gifta!
Efter fyra år tillsammans!
Ett dygn, var allt som behövdes för att döda spänningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!