Blåsiga mörka regniga skitjanuari

Skulle släppa ut den jamande katten som jag inte hade träffat på hela gårdagen.

Och apropå det. Innan vi somnar (nej JAG somnar, M somnar stående av bara tanken på en säng), så kommer jag på: Katten! Han har inte synts till i dag. Eller?

Två gånger tidigare har jag haft den där tomma känslan av att han inte stör. 

Två gånger av två möjliga har han varit instängd i garaget.

"Har du sett Elvis idag???, säger jag rakt ut i mörkret till den pustande mannen bredvid mig i sängen. 

Nej, jag har inga betänkligheter att väcka honom, själv hade han fått en lavett om han gjort något dylikt. 

(Ja, jag vet vad det kallas.)

Hans tunga sovandhämtning upphör och han svarar tvärsäkert "ja".

Ok, tänker jag och glömmer bilderna av min frusna, hungriga katt ensam och oälskad i natten, med räven lystet efter honom gömd bakom ett träd.

Så jag somnar.

Jag somnar ifrån min kanske döende katt, för att min man säger att han sett honom idag.

Alltså samma kille som tar ett STORT kliv över berget bestående av tre soppåsar som jag gillrat som fälla framför dörren för att han ska snubbla över dem, och slänga dem på väg till bilen.

Men icke.

Ett stort dödsföraktande kliv, utan att foten skickar minsta lilla signal till nån receptor i hjärnan att något ligger i hans väg, att något är annorlunda. 

Vaknade med en sån där inåtsnarkning som plötsligt bara upphör och ögonen stirrar galet rakt ut i mörkret! 

Hur dum får man bli???

Han hade ju ingen aning om katten var vid liv, han ville bara sova och låta sova.

För övrigt var märkeskatten högst välmående och högljutt hungrig som vanligt.

Vi ska inte ha seans, även om det ser ut så. 

Jag har sålt matbordet på blocket.

Så nu ska jag beställa ett egenkomponerat handgjort bord, och ha utebordet inne så länge. 

Träningen ligger långt därinne i min fläskiga kropp. 

Men nu börjar det bli kul.

Äntligen. 

Så jag slipper tjata på mig själv och släpa mig till gymmet.

Sen blev vi bjudna hem till Jessica på hembakta scones och te, och det var ju motiverande i sig.

När jag släppte ut Elvis i morse flög nästan dörren ur min hand och smällde upp av vinden och regnet piskade in från sidan. Det var mörkt, ishalt och kallt. Och blött.

Jag ringde till M på jobbet och sa att jag fått nog. Vi bokar nu den där resan vi skulle ta oss för här till våren.

Och att sätta M på att boka resa, det är det lättaste som finns, eftersom han är bra på sånt. 

Jag är bättre på att ta ut soporna.

Så vi möter våren i Rom!