Detox

Dag1: 

Vi börjar dagen med vatten, tre olika tabletter en deciliter aloe vera, ett pulver i vanilj eller chokladsmak. Med vatten. 

Ja men första dagen går bra. Fast jag är väldigt trött. Efter jobbet ska jag på drop-in röntgen på Löwet, och kolla min onda fot. Det är så jävla deprimerande. Gråmelerad linoleum möter ljusgrönmålade väggar med svampmålad bård. Hårda obekväma bänkar och stolar i fulbjörk. Eller bok. Med fasta dynor i buteljgrönt vinrött och orange. De har nya tuffa skyltar i turkost bredvid varje dörr så man förstår vart man ska gå in. Sköterskorna är glada i foppatofflor. Men alla som sitter där är ju mer eller mindre sjuka. Som en själv. Aha! Därför är sjukhus deprimerande! Ingen som väntar, inklusive en själv, är i direkt toppform. 

Känner mig smart, insiktsfull och klok.

Vänta nu... Börjar jag bli trögare än vanligt? Går det ens...

Är så trött.

Ligger utslagen, helt förlamad i soffan under en filt hela kvällen. 

Tänkte gå och träna, det sket sig, jag mår dåligt.

Inget kaffe, inga cigaretter (jag vet WT varning på den) och ingen mat.

Ingenting.

Dag 2: 

Hej huvudvärk from hell!!! Hjärntumör är min egensnickrade diagnos för dagen. Är tvungen att åka hem och förgifta systemet ytterligare på lunchen för utan en enda värktablett kommer det inte att gå.

Vid varje blinkning tänker jag på mat. Jag knockas nästan av doften av brödet när jag gör en macka.

En kund säger till mig att mina ägg är de mest perfekt stekta hon vet. 

Jag V E T att jag steker perfekta ägg. Den perfekta stekytan, inte hårt någonstans bara lite brynt och tillfluffat och gulan rinner nästan lite. 

Det vet jag! 

Jag pratar om mat, hela tiden.

I see food e v r y w h e r e!

På kvällen känner jag mig betydligt piggare inga laster, men det är ju tråkigt så jag blinkar menande och gör lite obcena gester med händerna åt min man.

Detta är en historisk dag! 

Han avvärjer inviten lite ursäktande, tackmennejtack.

Anki skickar en hejahälsning på Facebook med en bild från förr.

13 år sen

Dag 3:

Vaknar ganska pigg. Jobbar. Dricker vatten. Väntar på utrensning.

Klockan 9.15 börjar ryggen värka så jag knappt kan stå still. Känns i höfterna i bäckenet. 

Livmoderhalscancer! 

Jag visste det! Jag kommer att dö närsomhelst. Lederna värker.

Eller är det njurarna som vaknar till liv?

I så fall behöver jag verkligen detta, många års giftavfall i min kropp.

Tänker inte lika mycket på mat. 

Men salt!!!

Hallucinerar om oliver, kapris, lättsaltade chips.

Känner mig som en kokainmissbrukare när jag doppar fingret i saltkaret och suger i mig. (Har sett på film hur de liksom gnuggar in det sista pulvret i munnen.)

Tuggar tuggummi.

Dag 4:

Jag inleder dag 4 med en lång sovmorgon. Fantiserar om alla frukostar i världen här i sängen.

Dock är det pulver, tre tabletter, en dl aloe Vera och en massa vatten på menyn... Men nu börjar saltbehovet 

bli galet. Jag tar en grön oliv. 

(Två för att vara exakt.) Ryggen gör fortfarande ont om jag är stilla, men jag har bokat in ett extrapass på lördagskvällen så jag håller mig i rörelse.

Lite lustigt att jag kan laga mat, servera semlor, värma på mat osv till alla gamlingar, utan att hålla på att avlida. Det är som att maten jag ser på jobbet, bara är.. jobb. Tur att jag är arbetsknarkare!

Dessutom var det lääänge sen jag träffade många av de personer jag gick hem till och hjälpte. 

Frågor om bröllopet och huset smattrade fram och jag berättade så gott jag hann på den kvart de har beviljat för middagstid. Kramkalas!

20 besök på en kväll. 20 gånger av med skor och jacka. 20 hej och 20 hejdå. 

Hemtjänst är inte ett lätt jobb, det ska gudarna veta.

Borde ha högre status och lön. 

(Fast jag är ju egenföretagare och jag kommer säga blankt nej, på alla frågor om högre lön jag har...)

Tuggar tuggummi. Alltså verkligen som den slob jag är.

Eeeehh, det var ju inte kanske smartaste dagen att välja att arbeta i åtta timmar när det där ordet utrensning började visa sin fula nuna...

Dag 5:

Äkta riktigt vinterväder! Kallt mycket snö och sol!!!

Vi tog en lång promenad. Foten värkte men ibland är det värt det. 

Och att sitta hemma och glo på dammet som lagt sig och glittrar i solen, eller solens strålar som knappt kan tränga in genom fönstren ingen putsat sen vi flyttade in. 

Eller glo på kylskåpet. 

Vi är ganska energilösa båda två.

Men vi äter. Det går inte att vara hemma, jag blir GALEN! så två ägg ett pkt sån där kalkon som är som skinka. Fast kalkon.

Klättrar nästan på väggarna.

Ska gå på spinning tänkte jag. Det tyckte min mage var en dålig ide. När jag precis fått på mig träningskläderna blev det akutläge. Så jag gick inte. Vågade inte, med risk för att bli portad från SATS.

Tog med mig M och åkte till Åhléns och köpte nya sängkläder istället.

Han står i hallen i snyggskor och träningsbyxa. Varför inte byta, antingen byxorna eller skorna. " nej kom nu, det blir bra så här.

Joråsåatteh.

Dag 6:

Jag mår bra!!!

Hann med massor på morgonen, tvättade, strök, renbäddade fick massage, jobbade OCH tränade!

Bokade en allahjärtansdagsmiddag, med två andra par på en restaurang som heter Dolly's. 

Plus att vår egen Dolly kom hem, och vi tog en jätterolig kvällskiss, som inbegrep snöbollar.

Hade en jätterolig farbror som jag och Dolly besökte i hemtjänsten som sa med sin gammelröst: "du pratar ju med hunden som hon var människa"! 

Sen skakade han på huvudet och fortsatte "och det värsta är att jag tror hon förstår allt du säger".

Foto: Andreas Windh

Dag 7:

Rotfyllning rond 2 ska göras idag. Jag tar ingen lugnande tablett (vet inte hur jag reagerar när jag varit så här svältande vågar ju inte bli helt nerdrogad på jobbet)

Är hungrig hela eftermiddagen.

Åker förbi MIO och börjar reklamera sängen vi köpte. 

Den snygga järnsängen som gick sönder på nån månad och nu står uppallad på böcker.

Det är ingen av oss som orkat ta tag i det där, dessutom är det rätt så pinsamt. Tänk om de skulle säga överlägset att det inte går eftersom sängen tar en matchvikt på högst 100 kilo. Och det borde väl vi två tjockisar fatta att den inte håller för oss. 

Och när vi ledsna gick hem igen och rätade till böckerna igen under vår trasiga  säng,  skulle de hånfullt fnittra jättehögt och låtsaskräkas bakom disken,när de tänker på oss i den.

Men idag var jag stark. Så jag gick resolut upp och fick hjälp.

Problemet är att den är värdelös, men jag vill behålla huvudgaveln.

Kommer hem. Helt slut, det är maaaaaat jag vill ha, inget jäkla pulver!

Då ringer M. Han har flugit upp och ner till Sundsvall över dagen. Parkerat Volvon i p-huset. 

Glömt vår enda bilnyckeln i säkerhetskontrollen... Oookej?

Hämta på Arlanda, handla. Komma hem. 

 Få samtal om att nyckeln finns i Bromma (fråga inte hur). Åka dit, hämta nyckeln. 

Tillbaka till Arlanda, och sen hem.

Nu har jag plockat iordning för i morgon kommer städfirman som vi har var tredje vecka. Lyllos mig!

Dag 8: onsdag igen. Det flyter på. Jag känner ingen hunger längre. Bara ett enormt sug på eftermiddagen. 

Jag har bestämt mig för att skippa kaffet i fortsättningen. Då är det ännu lättare med cigaretterna. Jag röker inte varje dag. Det kan väl bli ca 2 paket i veckan, numera. Vilket är bra om man jämför med  ett paket om dagen. Men lite stör det mig ändå att ha den där fula vanan. Dessutom röker ingen av mina kompisar längre. Och jag hatar röklukt.

Att avstå från dem ger mig ingen fysisk abstinens. Jag är bra på att sluta röka. Fast jag är väldigt bra på att börja också så jag ropar inte "hej" än.)

Däremot kaffeabstinensen... Och jag är ingen kaffemoster. Jag dricker 2-3 koppar om dagen. Däremot är huvudvärken fruktansvärd om jag glömt kaffet någon dag.

Men nu tänker jag bara dricka njutningskaffe då och då. 

Det är helt o-värt.

Dag 9: känner mig smal, snygg och pigg.

Jag ser på M att han tappat vikt. På mig syns inget ännu, men jag har blivit "lös" i hullet och det är ju iallafall en bra början.

M däremot... 

Fan vad orättvist! 

Jag ligger i sängen och håller om honom och säger "åååååh du har blivit så liteeeen". Sen nyper jag honom på armen (lite för hårt) och tillägger "och lös". 

Han blev typ glad. 

Han är så dum!

Sen sa jag "det syns verkligen på dig för du har liksom blivit smal över axlarna".

Han : "nä vad tråkigt, axlarna ska ju inte försvinna på en kille". Jag vände lite beklagande på huvudet och sa med "jättesnäll" röst att "jag är säker på att magen följer efter, det brukar ju jämna ut sig"

Då fattade han. Han kramade om mig och sa att jag också blivit "lös".

Det kändes bättre. För det har jag. 

Fast mest på brösten:/