Att hälsa eller inte

Jag tycker det är svårt med det där när man ska hälsa och på vilka. Jag gillar tex inte att komma in till en grupp människor och fem är okända. Man tar i hand och säger "hej, Sara" och så rabblar man sitt eget namn för varje "hej Alexandra eller Ivar eller whatever. Jag känner mig superlöjlig då. 

Och inte är jag blyg heller så jag kan lätt säga "hej alla, Sara heter jag!" Och så kan man presentera sig.

Med att ta i hand.

När man sen går hem från en typ middag tar jag i hand igen med de lite okända, men NÄ då är man ju du och tjenis så då ska man KRAMAS.

Och problemet är att jag gillar INTE att kramas. 

Inte som nån hälsning i varje fall. 

Inte med vemsomhelst.

Jag och M kramas ofta. 

Mina barn är de mest kramade på jorden (tills de blev stora), och när någon är skruttig, då vill jag ge eller få en varm kram. Jag kramar inte ens Lilleman, min bonus om det inte är nåt särskilt. 

Avsolut inte som hälsningsgrej. 

Det är skitobekvämt.

Och sträcker man fram handen som tack så ser folk ofta på en som att man är ett miffo, och drar in en i en påtvingad hejdåkram.

Jag kanske inte vill ha dig klämmandes runt mina fettvalkar, dig upptryckt mot mina bröst, din andedräkt mot mig eller min mot dig för den delen. 

Allt detta fast jag som är rund och rolig och snäll och bjuder på mig själv och kan säga fula ord närsomhelst och verkar allmänt tramsig osv verkar så kramgo.

Men det är jag inte.

Däremot har jag inga hämningar när det gäller att tafsa på Mickis. Mohahaha och DET är en bedrift, och bara jag som får, (pga bästakompisstatus)för hon är en sån med sydländskt temperament som ger den som kommer för nära en snyting.

Annars då? Det var ju ett tag sen...

Har byggt lite på huset (inte själva), sen är det fester och middagar och social samvaro varenda vecka. 

Det är synd å inte klaga.

Det kommer nog mer. 

Krrrrrrram!