Tonåringar.

Kräääääks jag är så leds på mina bortskämda barn ibland. (Ja, jag vet att jag har skapat mina monster helt på egen hand.)

Tonåringar har någon konstig förmåga att sprida en unken sur stämning i hela huset och man har bara så fet lust att ta den ena och slå den andra med. Eller adoptera bort dem. Vem vill pussa på svettiga barnfötter stl 45? Nån???

Sen kommer det som är det allra märkligaste. 

Preciiis när man är som mest leds och har bestämt sig för att i natt ska jag kväva ungjäveln i sömnen så gör de en helomvändning. Man får helt spontant en goooo kram eller en nybakad sockerkaka på bordet helt utan det minsta tjat. 

Ja vad händer då?

Mamma blir SÅ lycklig och fortsätter SÅ gärna skjutsa mitt i natten, betala för allt man vill ha och ser genom vartenda finger i flera veckor till fast hundarna inte varit ute på hela dagen "men det var ju inte JAG som skulle" , vi kvävs i ett sopberg av sopor ingen "hann" ta och tvätten möglar i maskinen som ingen "hörde" skulle hängas. 

Men i natt, i natt kommer jag bli barnamördare,högst troligt faktiskt. Grrr.