Bil och baklängesskryt

Vilka jäkla dagar. Alla är sjuka och när man är ledig har man dåligt samvete.

Fast jag är ju faktiskt inte ledig.

Jag gör naglar, fixar fossingar, jobbar på Vita Villan eller sminkar någon när jag inte har hemtjänstgöra.

Och så bygger vi hus...

Bara det är ju ett heltidsjobb, sägs det.

Men, men i december ska det väl lugna ner sig och vi ska bo på ett enda ställe.

Vi behöver en bil. 

Vill dock ha kvar vår stora gamla skruttiga Volvo, men det ÄR inte ekonomiskt att köra runt i den i hemtjänsten.

Så M har bestämt att vi måste ha en till bil, till mig. 

Som drar liiiiiite mindre än 1,35 l milen. Tack!

Jag vill ha en vit Audi eller vit BMW. 

Eller en vit Nissan, en vit Mazda, vit Toyota, vit Golf eller vit vadsomhelstbil.

Ni förstår ju själva, ledordet här är VIT.

Så kommer jag hem ikväll efter att ha krisjobbat mellan 19-21och så har han köpt en GRÅ Golf. 

Inte ens en silverbil, utan grå, som gråaste november.

Tur att huset blir vitt.

Gjorde naglar på Madde idag och i morgon ska hon hjälpa mig att kakla i köket.

GULP!!!

Serveringsskåpet tar så sakteliga form. 

Vi monterade lådorna fel så det måste göras om. 

M som jag tidigare nämnt är helt ohändig, panikade och hämtade ett verktyg och började typ hacka i lådorna med en SYL och skrika med tjejfalsett att han "hatar Ikea!!!" 

Jag slet sylen ur hans hand och skyddade lådan med min egen kropp och med lite fundersamhet så kom jag på knepet idag och det gick att demontera lådorna utan handeldvapen.

Lena kom förbi idag och då var jag ju tvungen att plocka upp de här godingarna för att ge ett bättre intryck. 

Det funkade- hon började nästan hyperventilera.

En fråga:

Är man normal om man går runt sitt eget hus och glor in i fönstren för att kolla om man kan se sin kitchenaid utifrån?

Yta är lite viktigt för mig nämligen. Även om jag försöker vara god, mindful och glad och allt det där så är det underbart med ytligheterna. 

Jag har en liten pinsamhet som jag dras med. Jag börjar bli en sån där jobbig baklängesskrytare, och det har eskalerat lite med min blogg känner jag.

En sån som liksom känner sig lite

nervöst (o)lyckad och inte kan säga det utan himlar med ögonen och säger typ: "alltså ja visst är det trevligt med ett stort hus, men det är faktiskt sååå jobbigt att städa".  

Eller, jo det är ju härligt med hus i Åre också, men det är ju sååå långt att åka dit jämtjämt.

Jag är inte sån egentligen. Noll klämkäck.

Och de som känner mig tycker att jag är värd det här huset, min underbara M och att jag kan få en bil (med lånade pengar) att kunna resa ibland. 

I allafall så är de vad de säger, de som känner mig.

För mitt liv har inte alls sett så här räkmackeglidande och lyckligt ut som det gör på den här bloggen. 

Men det är ju lite härligt att få ställa sig i ledet av baklängesskrytare ibland och låtsas att allt jämt är toppen.

Looks is everything, och en grå bil är ju en vit med svart i. 

(Obs baklängesskryt, jag är egentligen glad och tacksam över att ha en bil över huvud taget.)