Jag som aldrig varit den där kramasnärmansestypen eftersom det känns styltigt och gnissligt inne i mig när det m å s t e hälsningskramas hit och dit, utan gärna (till folks förvåning) helst bara skakar hand.
Tex för att tacka för en trevlig kväll, när msn ska gå hem eller så, fann mig helt plötsligt vara allmänt villebråd.
Folk man knappt kände kom fram jättenära och klappade och höll på magen.
"Ååå, det här är en riktig pojkmage", sa typ, alla och kupade sina händer runt min putande kula.
Och jag höll på att kräkas. Inte bara för att mer eller mindre okända människor helt sonika klev in i min privata sfär, men...
Jag ville ha en flicka!
Joråsatteh "äh det spelar ingen alls roll vad det blir- bara den är frisk.
Du vet tio fingrar tio tår och det där.
Jo då, jag sa ju så, jag med.
Jag ville ha en tjej, bara en tjej oavsett hur många tår.
Helst ljuslockig.
Men exkexet hade en son sen förr och bröder och pojkar och morbröder och farbröder och testosteron och k o l i k- pojkbebisar överallt, så han sa att det var det jag kunde räkna med att få.
Då hatade jag ibland att livet skulle förändras för alltid, som folk sa i ett.
Jag var 22 år och jätterädd.
Men...
Efter 46 timmar med värkar som inte ledde nån vart, kom hon, med akut kjejsarsnitt.
Hon. :)
Hon som förändrade mitt liv för alltid och det gjorde jag så gärna.
Efter en vecka, när jag hade stirrat på den lilla rosa flinta alienbebisen i den där plastrullsängen blivit en hormonell disktrasa av konstiga känslor och kommit igång med amningen fick vi åka hem.
Väl hemma log hon mot mig för första gången (tror jag, hon kan ju varit bajsnödig) och då, precis i det ögonblicket förstod jag att den här lilla, lilla pytte-människan var min största kärlek i livet.
(Sen kom ju nummer två , två år senare och jag kände nästan likadant fast då var jag bättre förberedd.)
Lilla fröken bråttom.
Hade inte lust att ligga i vagnen som andra bebisar, kunde krypa före hon kunde sitta, reste sig upp mot ett bord vid fem månader gick vid nio, klättrade och for runt som en virvelvind.
Väldigt bestämd.
Men också fundersam, och med en oförmåga att stressa.
Nea gör saker sakta och långsamt.
Hon äter exempelvis jättesakta, och om man försöker skynda och stressa på henne då går det ä n n u långsammare.
Hon är en slarvmaja av rang och jag vet ingen som stökar och lämnar saker efter sig som hon gör.
Och hon tjuvar mitt smink jämt.
Det gör mig GALEN!
Men hon och jag kan skratta ihjäl oss tillsammans för hon har ärvt exakt min humor.
Och hon kan få mig att kissa på mig på nolltid med sånt som bara vi fattar hur kul det är. (Ofta häcklar vi övriga familjemedlemmar).
Om jag visste hur man gör skulle jag lägga ut klipp på när hon sjunger för det kan hon som få.
Sådär så det knottrar sig i hela mig och jag måste vifta med händerna och himla med ögonen, fast det inte hjälper.
När hon står framför spegeln och säger "Jag är så jääävla snyyygg!", blir jag så stolt och lycklig över att hon själv tycker det och hoppas att det aldrig, aldrig slutar vara så.
Att hon själv tycker att hon är störst, bäst och vackrast och att allt gott ska komma till henne för att hon är värd det.
Snart åker hon med sin bästis till Asien på sån där luffarresa som alla ungar tydligen ska göra (som jag själv gjorde i hennes ålder och kanske just därför är orolig för vad hon ska ta sig för).
Fast hon är m y c k e t smartare än vad jag var i hennes ålder.
Hon är det vackraste jag vet.
20 år av kärlek.
Nea❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!