Idag är det tre år sen.

Den 26 april 2011 vändes mitt liv, och inte på något bra sätt. Utan på det värsta sätt du kan tänka dig. 

Jag jobbade faktiskt här i Väsby som tur var, när jag får telefonsamtalet. Det är Magnus som ringer och han talar om att jag ska ta det lugnt, men att rektorn på Chrisses skola precis ringt och att Christian är på väg till KS i ambulans. 

Knivhuggen och med misstänkta skallskador. Jag vill också tala om att efter tio månader blev det rättegång, (det ska ta tre i ungdomsmå)l och att min son inte fått sitt skadestånd. Utan jag måste sätta de fyra hos kronofogden varje år om det ska bli några pengar... 

Staten borde gå in och betala skadestånd så ska vi se om inte folk börjar betala. Men så är det inte nu. 

Så även om det nu är lång tid sen och livet ser helt annorlunda ut, så är det inte helt begravet och över förrän allt är klart.

En bitterhet dröjer tyvärr kvar. 

Litegrann ibland.

Detta skrev jag när det var som jobbigast.

Jag  är mamman som fick uppleva alla föräldrars värsta mardröm. 

Vid elvatiden på tisdagen den 26 april ringde min telefon när jag var hos en kund. 
Jag väntade ett samtal från jobbet och hade telefonen på ljudlös, då känner hur den vibrerar.
Det är inte jobbet, utan Msgnussom befann hemma, som ringer och han låter väldigt upprörd.
Det jag minns är att han sa är att rektorn har ringt från min sons skola, att mitt barn hade blivit överfallen och knivstucken och var på väg till Karolinska med ambulans.
Där slutade jag lyssna, jag hörde inte ett ord till. 
Jag skrek rakt ut och bara skakade. 
Hur jag, så chockad, kunde sätta mig i bilen och själv köra till KS har jag ingen aning om.

Min lille, för trots att han har blivit över en och åttio är det mitt lilla barn.
Som kunde ha dött den där fruktansvärda dagen. Mördats. 
Ett ord som bara finns men som inte är verklighet.
Det är för stort och hemskt att tänka och helt ogripbart.

Vår älskade lillebror. 

På morgonen när han gick till skolan stod brödrosten framme.
Den tar han nämligen nästan aldrig bort efter sig, men enligt honom själv så sätter han undan den vaaarje gång.
Jag lät den stå framme för att han själv skulle få se att han jämt missar den. 

Tonåringar.. De växer så fort. De ger en gråa hår, med det som är de vanliga tonårsproblemen. 
Det tjatas om tider, man oroar sig för att de ska dricka alkohol och skolka. 
Man undrar över vilka deras kompisar är. 
De har ett nytt språk som man inte alltid fattar för det är ibland mer läten än ord. 
Hormoner. Humörsvängningar. Surhet.
Detta eviga tjat om datorer, göra läxor och städa sitt rum, gå ut med hunden.
Sen allt de vill ha. Nya kläder av nåt märke man själv inte visste fanns, nyare, smartare mobil. Moped... 

Sakta men säkert växer de upp och man klipper långsamt de sista resterna av osynliga navelsträngar som hänger kvar.
De börjar bli vuxna. Det är så jobbigt!

Så ringer de från skolan och mitt barn är knivhugget och misshandlat. 
Det som ska gå långsamt rycks ifrån en i ett ögonblick.
Världen rämnar och allt blir farligt.
Ondskan knackade på vår dörr och våldet klev oinbjuden in i mitt hem.

Men tack och lov klarade han sig. 

Han lever, och han fick bara efter två dygn komma hem.
Han kommer att vara helt återställd och bli hel och hållen igen.
En självklarhet som inte längre är lika självklar.
Han hade änglavakt. De blev avbrutna. Tur i oturen.

Tänkte mycket på de pojkar som tog sig hela vägen till min sons skola för att begå detta bestialiska. 
Vilka är de? Hur blev det så illa? 
Är det slumpen som avgör eller något annat. 

Stackars, stackars deras mammor. Stackars deras syskon. 
Jag kan inte tycka synd om pojkarna ännu, det är för färskt. 
Kanske tycker jag aldrig synd om dem.
Kanske hatar jag dem-jag vet inte.
De hoppade, sparkade och stampade på min sons huvud när han låg knivhuggen och blödande med punkterad lunga i en skolkorridor. 
Nej, jag tycker inte synd om dem. 

Önskar dem egentligen inget gott. 
Hoppas att de inte får komma hem till mamma på ett långt tag.

Men deras familjer får mina sympatier. 

Tiden tickar på och man känner sig som att man lever i en bubbla. 
Varje dag är det något nytt. En helt ny vokabulär som långsamt och plågsamt blir verklighet. 
Ord som målsägarbiträde, polisförhör, stödcentrum, rättegång, rekonstruktion, vittnesrapporter brottsoffer.

Att det inte bara är den som drabbas av ett brott, som det drabbar. 
Hela familjen är helt lamslagen. 
Jag är sjukskriven, hur ska jag kunna resa i jobbet och vara glad och positiv nu, det funkar inte. 

Det finns varken tid och kraft. Som säljare, vilket jag arbetar som, kan du inte gå undan när det blir för mycket. Så det är bara att gilla läget och försöka låta bli att tänka på. Kan jag ens jobba som vanligt igen någonsin?
Jobbet och ekonomin blir drabbad. 

Sonens redan korta testosteronstubin är nu obefintlig. Han klarar inte av att vara i skolan som han ska. 
Inte hans syster heller. Skolan blir problem.
Vem ska hållas ansvarig för att de får hjälp? 

Jag? Va? Men jag orkar ingenting längre. 

Är helt värdelös.

En av pojkarna, som visserligen inte var med och slogs, men som visade de andra vägen där min son befann sig är tillbaka i skolan. 
Hans namn står på den anmälan som skolan gjorde och där står också att han försökte hindra ambulanssjukvårdare att komma fram genom att stå ivägen så de inte kunde komma fram och vårda mitt blödande barn. 
Han går i skolan som vanligt. Vad sänder det för signaler till alla barn i skolan. 
Samma som för den som blir mobbad antar jag.
Förövaren går fri, den som blir drabbad måste förändra sitt liv. Många byter skola eller flyttar.

Ingen av totalt fem pojkars familjer har försökt kontakta oss med ens den minsta ursäkt. Kanske törs de inte och jag vet ärligt talat inte hur vi skulle ta emot det men om det varit jag som hade ett barn som varit elakt mot någon annan hade jag åtminstone försökt. Med nåt.

Privatlivet blir jobbigt, man avskärmar sig från de närmaste för man blir jobbig och pratar bara om tråkigheter och ältar.
Att utföra ens det enklaste är oerhört påfrestande och att gå och handla räcker vissa dagar för att man ska vara helt slut.
Alla bråkar med varandra hemma. 

Ingen trivs.

Vem tar ansvar för detta då? Jo, jag. Jag är den som måste vara stark. Stötta barn, hålla ihop familjen.
Vem hjälper mig med att barnens frånvaro ökat så kraftigt så de kanske inte klarar skolan. 
VEM? Jag? Jag orkar inte det egentligen men ingen annan gör det heller så jag måste vara stark. Hitta kraft. 

Bita ihop istället för bryta ihop. 
Fast helst vill jag åka långt bort och bara få lugn och ro. 

Ensam. 

( inte helt själv, M var med hela vägen och många av mina vänner med, annars hade det INTE gått)

Sätt in en hjälpinsats för människor vars liv blivit illa kränkta av nån annan. 
Hjälp oss att komma vidare och släpp oss inte bara vind för våg i något slags ingenmansland.
För vi orkar inte själva. 

Det gjordes i och med denna händelse en manifestation mot våldet i vår kommun. Jättebra. 
Jag hade dock uppskattat om min son hade blivit tillfrågad att gå med. 

Jag hade gått med själv. 
Rektorn gick där som en galjonsfigur utan att en enda gång förutom den där hemska tisdagen självmant hört av sig till mig. Jag träffade honom aldrig. 

Fick som alla föräldrar infon via mail, och att manifestationen eventuellt skulle ske läste jag i lokaltidningen. 
Den initierades på grund av det som hänt min son i skolan. 

Märkligt att ingen hörde av sig till oss med en direkt fråga om vi ville eller kunde medverka. Det hade vi gärna velat. 

Frågorna är många och de flesta står obesvarade. 

Hur ska man kunna gå vidare och leva som förut? 
Ska man någonsin kunna släppa taget och låta honom vara ute på kvällarna igen utan att sitta som på nålar? 
Är man ens trygg när han går till och från skolan? I skolan..?
Ska han som brottsoffer kunna känna sig trygg? 

Måste vi flytta för att kunna göra det? Kommer de tillbaka?
Ska man bli tvungen att se dem i centrum och hur reagerar man då?

(Man låtsas inte se, håller koll på andningen och går därifrån)

Polisen utreder, det är deras jobb, men att svara på en mammas oroliga frågor kan de inte för det kan bara 
socialtjänsten och de har sekretess. 
De (socialtjänsten) ringer inte tillbaka heller fast de lovat. 
Ingen vet när rättegången blir. 
Allt är bara konstigt och undanglidande. 
Vi som bor i Sverige har ju hört om hur illa behandlade brottsoffer blir, ska det bli så för oss också? (Ja det blev det)

Varför måste polisen göra så många förhör? 
Varför måste min son gå igenom en rekonstruktion på plats med fyra personer från försvarens sida som tittar på? 
Hur många vittnen ska det finnas för att ingen ska gå fri undrar jag. För ingen ska gå fri här. 
Alla pojkarna tog sig en lång väg från där de själva skulle befunnit sig, nämligen i sina skolor. 
Alla fyra åkte till min sons skola med ett uppenbart syfte och det var inte för att morsa i all vänskaplighet. 
Inte för att reda ut eventuella missförstånd.

Kanske alla inte hade tänkt att döda mitt barn men OAVSETT så är det bara tur för alla att utgången inte blev dödlig i det här fallet. För min son hade TUR. Inget annat.
Varför lägger de pussel med en sånt uppenbart brott? Polisen sa till mig " ni ska veta att ni ställde till med en stor apparat,  att 25 poliser var ute på ärendet för att häkta de misstänkta", ungefär så. VI???? Andemeningen gick hem, men bokstavligen har inte vi ställt till med någonting. 

Det gjorde andra åt oss tacksåmycket.
Känns ibland som att mitt barns upplevelse var självförvållad. 

Att det är mer synd om de som begick brottet.
HAN KUNDE HA DÖTT!!! 

Man kan dö av att bli stucken med kniv. Man kan dö av en spark i huvudet.

Dagens Nyheter skriver att alla gärningsmän samt offret tidigare var kända av polisen. 
De fick pressombudsmannen på sig, och Dagens Nyheter blev ålagda att dementera. (De fälldes)
Det gjordes med uppgiften att polisen i sin tur gett fel uppgifter. Kollar de inte upp sånt i vår största dagstidning? 
Bara skyller ifrån sig. 
Men skadan är redan skedd. Han låter som en inbiten brottsling och hur många läser dementier? 
DN rättar... Jotack.

En lärare på en annan skola,  sa till min sons flickvän att "hon borde tänka på vem hon umgås med", utan att ha en aning om vem min pojke är. Att han är en glad, mjuk och snäll pojkvän till henne. 

När man läser sådana uppgifter som DN skrev blir ju den allmäna uppfattningen att detta var någon slags gänguppgörelse och inget som drabbar oss.

Det stämmer inte. Det kan drabba vem som helst. 

Den här gången var det vi.

Mopedkortet. Köpte moped till honom men då körkortstillståndet dröjt har han inte kunnat genomföra det så mopeden står stilla. Det enda roliga som han sett fram emot i sommar. Varför dröjde då körkortstillståndet. Enligt transportstyrelsen fanns det en flagga på hans namn. Det kan innebära att det är problem av hälsoskäl eller på det personliga planet. 

För en vecka sen fick vi veta att det gjorts en motanmälan på honom. Så en motanmälan har då gjort att det inte gått att handlägga hans körkortstillstånd. Så många tusenlappar både för mopeden och körkortet ligger där i onödan. 

Jag vill ha tillbaka tiden då det kändes viktigt att tjata om att ställa undan den där stora, fula, röda brödrosten