Så fort man går förbi skälls det och att hundägarna står och skriker "TYST!!!!" hjälper ju föga. Då tror hunden att den är jätteduktig och att eftersom matte också skäller måste det vara nån som passerar som verkligen behöver skällas ut.
Sen har vi knarklangaren som skrytsamt sagt åt min tonårsdotter att han kan fixa vad hon vill. Nämen tack så mycket! Vad praktiskt att bara kunna kvista över och köpa lite grejer. Jodå han har barn också och för ett tag sen drog frun och packade in ungarna (föregicks av att polisen varit där). Skönt för barnen.
Men som granne önskade jag henne tillbaka, för satan så sällskapssjuk den lämnade gubben blev.
Träffade på honom i centrum när jag stod vid bankomatkön. Han hälsade högljutt och jag sa hej tillbaka. Nämen då räcker väl inte det utan det ska hälsas på nåt gangstervis med att utstuderat ta i hand och så och suras när jag inte ville hänga med på noterna. Vi är ju grannar kom igen. Jo grannen vars tonåringar du inte drar dig för att sälja droger till. Känner mig jävligt osugen att gangstahälsa faktiskt. Stelt.
Nu är hon tillbaka, frun alltså.
Tycker väl inte att hon är värd bättre vilket är sorgligt för det är ju iallafall barnen det är mest synd om där de bor bakom sina ständigt nerdragna persienner.
Och så har vi de självutnämnda kvarterspoliserna. Snackar skit om allt och alla och anmäler och försöker vräka folk. Skrev ett riktigt surt brev till bostadsföretaget när jag fått veta vad som pågick och att de ville att jag skulle vara med i klagomuren.
Nä du, ska folk som har högljudda tonåringar vräkas för att de inte kan ha koll på vad ungarna gör när man jobbar och sliter, då tycker jag att skrikande hojtande småbarn är värre än lite hög musik på stereon.
Jag kastar då icke första stenen.
Men jag flyttar härifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!