Matkassen

På Facebook har det i dagarna startat en sida där någon eldsjäl som fattat hur urholkat och hemskt det sociala skyddsnätet är i vårt land, sammanför någon som behöver hjälp med mat eller kläder till sina barn, med någon som har något att ge. 

Någon som är ensamstående med barn, är sjukskriven, har blivit arbetslös etc. 

Många, även jag själv undrar ju med viss skepsis,  vart pengen går om man ger till de välkända organisationerna som finns. Administration, lokaler och samvetslösa som tar bidragarnas pengar själva.

 "Jojo det vet man ju hur det är med det. Hjälpen kommer aldrig fram"

Eller:

"Nä det finns så många som behöver hjälp här hemma i Sverige istället. Vi måste ju ta hand om de våra först."

"Faaaast, det vet man ju hur det är... pengarna går ju direkt till sprit och DET vill man ju inte". 

Så därför ger man inget. 

Fast man både vill och kan.

Jag har handlat basmat till en familj idag.

En mamma som är sjukskriven och tre tonåringar. Tonåringar som ändå kommer hem, slänger upp kylskåpsdörren ,stirrar in i den proppfulla kylen och skriker "meeeeeen det finns ALDRIG nånting att äta i det här huset!!!!!" Det är jävligt irriterande.

Tänk dig då att kylen ÄR tom. Sopren. Ingen mjölk, inget smör, inga ägg och inget bröd. Nada.

Här är min bästis Linda som via FBsidan fått kontakt med mamman och ska åka iväg och lämna maten. Dessutom ringde hon till Ica MAXI i Häggvik och berättade pm detta och de är med och skänker ett presentkort på 500kr. Fint va???

Jag känner verkligen för en sån här sak. Att kunna hjälpa "nära". 

Varför gör jag det?

För det kunde varit jag. (Du med)

Mitt liv har också slagits i spillror, fler än en gång. Min ekonomi har varit katastrof.

Jag hade aldrig kunnat köpa en brackig kitchenaid eller byggt hus.

Om jag varit ensamstående. 

Samma utgifter-men bara en inkomst.

Jag har själv tappat andan i förtvivlan när det varit två veckor kvar innan barnbidraget och jag, utan att ha koll på att ALLA räkningar var dragna, unnade mig en biokväll och när jag skulle betala nåt nästa gång inser att det bara finns 300 kr kvar på kontot. 

Två veckor till lön och ensam med två barn!!!

Att skrika nej vi har inte RÅD när femåringen tjatar om en glass.

Att inte åka på semester, att strunta i att vara försäkrad. 

Där har jag varit och det var skitjobbigt. 

MEN jag var ung och jag var FRISK. 

Så jag orkade vända på slantar, koka soppa på en spik och jobba extra, extra och extra. 

Det hade jag nog inte orkat igen, när jag sjukskrevs och sedan blev av med jobbet på grund av att fyra pojkar tog sig in i min sons skola och knivhögg och misshandlade honom. 

Min skyddade värld där jag orkade allt föll. 

Och hade det inte varit för att min son mår bra, och för min älskade, älskade M, så kanske jag varit den som förtvivlat ropade på hjälp via Facebook.

Pay it forward.