Fick en fråga.

Om vad Elvis gör nuförtiden.

Han sover som vanligt mestadels , äter, och är ute och lustmördar smådjur. 

Såg honom häromkvällen när jag satt och frös på bron och hrm hrm rökte. 

Jag har lovat att sluta upp med det där när jag flyttade men det är ju lite kvar att bygga på huset så innan det är klart tar jag mig en sväng ut på bron. 

Och härom kvällen såg jag alltså min egen snälla nallekatt in action. 

Vilken ondska. Han liksom spankulerade runt det lilla djuret och låtsades helt ointresserad, kollade in sina klor om de var vassa, och sen när det lilla djuret trodde att det kunde springa iväg i säkerhet DÅ kom en sån där välmanikyrerad klo och satte P för den färden. 

Jag blev skitförbannad, hötte åt honom och skrek förbannelser om vilken dumdumJättedum katt han var och kastade sten mot honom.

Sen gick jag in och smällde igen dörren och låste med ett "då är det du som får sova UTE ikväll!!!"

Så sjönk jag ner mot den låsta dörren sådär som de alltid gör på film.

För mitt hjärta pickade lika räddhågset

i dödsångest som det lilla djurets. 

Förmodligen var det en liten mus.

Och det finns ingenting i hela världen som kan skrämma mig mer en mus. 

Elvis? Han uppträder som att det där aldrig har hänt. 

Han hjälper tex husse helt ogenerat att få lite klass på den gamla trista rocken han har.

Vad glad han ska bli i morgon när han istället har en värmande päls att klä på sig.

Men jag, jag har svårt att släppa det där.

Pratade med en granne för Elvis var borta nästan ett helt dygn veckan efter vi flyttat in och jag var väldigt orolig. 

"Är det den där JÄTTESTORA katten?" frågade hon. Japp det är han.

"Är han snäll då, för han var verkligen jättestor"??? 

"Jaadå" svarade jag "han är så snäll så han nästan är dum". 

Men det var innan jag såg det där på bron. Innan jag såg musmördaren i honom.

Nu vet jag inte längre...

Och tänk om han kommer in med en trofé och lägger i sängen som man ju hört att katter kan göra.

Då tror jag att jag bara lägger mig ner och självdör.

Idag har jag varit i stan med Kattis och julshoppat lite. Men det var fasen vad hemskt med folk det var...

Kände verkligen hur förortsaktig jag var.

Men det är okej, jag gör inga ambitioner på att vara så där urban och uppdaterad.

Men jag kände mig som en lantis. 

Ibland när jag måste fråga om nåt gör jag det med dialekt så jag inte ska verka bakom, utan mer turistigt ovetande.

Finska (alltså bryta på finska) skånska eller norrländska tar jag till i vanliga fall.