När känner man sig vuxen?

Häromdan tog jag med mig min äldsta tjejkompis till vackra sensommarSigtuna och vi gick sakta längs med den pittoreska huvudgatan och hade trevligt.

Vi fikade på det lilla välbesökta caféet Tant Brun och skrattade massor och hade riktigt roligt, eftersom detta är en dam med humor. 

Även om hon är gammal och glömsk och har hörapparat.

Det finns så många åldrar i den där 88-åriga kroppen. 

På vägen dit sa hon att "det är ju inget roligt att köra bil om det inte går med lite fräs". 

En butik på gatan sålde enkla pensionärsmobiler med stora displayer och kallade det för en mobil för "fullvuxna". 

Det fnös hon åt eftersom det ligger en likadan i hennes ljusbeiga handväska som ligger i rullatorkorgen, och den får henne att känna sig gammal. 

Hon gillar min, för jag har ett flashigt skal av ormskinn. 

"Det är så himla opraktiskt att bli gammal" säger hon ofta.

I mitt jobb känner jag mig ofta ung. 

Jag kallas för "flicka" och får ibland höra att jag är "klok för min ålder" 

(Snittåldern på de jag besöker är typ 85 men ändå...)

Där känner jag mig ung på ett bra sätt.

Andra gånger känner jag mig bara ung och dum. Utan att ens vara särskilt ung.

Faktiskt mest medelålders och korkad.

Igår skulle räkningarna göras, papper till skattemyndighet och försäkringskassan och andra myndighetsgrejer, ska skickas in och jag och M sitter och vrider oss i plågor över detta.

Känner mig som om jag går i åttan och har en hemläxa som bara måste göras, som jag borde ha tränat på bättre, fast jag varit i skolan för att ha rast och kolla killar, men nu är timmen slagen och man M Å S T E göra den där urtrista skitmatteläxan annars är det kört. 

Man fattar ingenting, man är för trött, och tråkigheten sätter sig i kroppen så man blir rastlös, tjurig och jobbig. 

Omoget. Barnsligt. 

Ung på ett dåligt sätt.

När går det över??? 

När tar man bara glatt tag i alla pappersmåsten, efter man har tömt diskmaskinen och jobbat sig blå?

Resten av världen verkar ju ta att boka tex läkarbesök med en klackspark. 

Medan jag kommer gråtfärdig (ofta börjar jag faktiskt gråta på riktigt på opassande ställen) till doktorn, bilbesiktningen eller revisorn. 

Ja, revisorn ja.. 

Mitt i allt byggahuskaos som var efter fåsparkenkaoset som kom direkt på mordförsöketpåminson-krisen och några andra mindre missöden, så startade jag eget företag. 

Smart när man är rädd för allt vad papper heter. 

Dessutom har stressen de senaste åren gjort att jag inte lär mig saker och känner mig helt korkad för att jag inte fattar. 

Det går bara inte in!!! 

Det ger mig gråa hååååår!

Så för att få ordning på pensionssparande, mervärdeskattedeklarationer och andra så kallade avdrag, så fick min ekonom-kille, M, följa med till Ekonomilotta, för att reda ut det jag missat på hennes och mina tidigare möten, typ allt.

(Fattar faktiskt inte ens vad avdrag ÄR, på riktigt!)

Vi bokade av en timme.

Det tog exakt sju och en halv minut tills ekonomerna ens slutade titta på mig. 

"Jag måste åka på braincamp", väste jag när jag med föga övertygelse satt och försökte lägga pannan i djupa veck och se ut som att jag begrep ackumulerad balansräkningsresultat. 

Efteråt sa M att han aldrig hade sett en så tom blick som min, under den där timmen.

Vi var på banken häromdan, och den faktiskt rätt unga tjejen som skulle fixa våra lån ska även ordna nåt slags företagskonto åt mig. 

Hon hade koll fast hon säkert inte fyllt 30.

HA! Vem försöker jag lura? 

Jag kan inte ens lägga pannan i djupa veck, för den delen, för jag använder botox, dessutom färgar jag över mina grå hårstrån fortare än ögat så jag inte ska se en dag äldre ut än 35. 

Och så har jag köpt ny klänning på nätet, för jag har numera uppdaterat mig så att jag har både pay pal och swish. 

#hållermiguppdaterad#