Att sminka en gris...

Jag har velat bo i hus lääänge nu.

I alla år har jag bott fult. 

Alltså jag har alltid haft fint och hemtrevligt hemma och alltid varit lite besatt av heminredning och så men inte riktigt fått till det. 

Jag menar har man bostad med högt i tak, kakelugnar till höger och vänster, stora fönstersmygar osv räcker det ofta med att slänga ihop nåt lite vadsomhelst och allt ser ändå skitsnyggt ut.

På nittiotalet skulle det vara country. 

När jag och min exman tog över hans mammas hus så tokrenoverade vi enligt nittiotalets önskemål. 

Huset var som jag skrek i heta stunder "det fulaste jävla huset i hela spånga"

Jag drömde med Nea i barnvagnen (obs! buteljgrön)- med vår engelska bulldogg Konrad i kopplet och med Chrisse i min runda mage, om husen jag passerade, med spröjs och mansardtak och skorstenar. 

Inte ett platt äckligt sjuttitalshus i brunt tegel med heltäckningsmattor och korkgolv och bide'.

Som sagt, vi renoverade. 

Det skulle vara sådär halvrunda avslut med hyllor i köket, halogenspotlights och laserade väggar. 

Sådär flammigt, gärna i terrakotta, eller kornblått eller solgult som man faktiskt såg på varenda liten sjaskig pizzeria långt in på 2000-talet. Det blev jättefint.

Men vi hade aldrig råd att köpa de där möblerna som skulle vara till. 

Så istället för syrabetsad allmoge furu, hade vi gul lackad sjuttiotalsfuru överallt. 

Den engelskt grönrutiga soffan jag egentligen ville ha, var fortfarande en svängd åttiotalsskinnsoffa i oxblodsfärg. Med tillhörande takfläkt och alienlampan som jag hatade men som är modern nu igen som stod i hörnet bakom soffan.

Hur mycket jag än målade möblerna vi hade och satte rosetter på varenda lampa, sydde gardiner (mamma) med rutiga omtag och frossade i torkade,dammiga rosor över skåp blev det aldrig riktigt snyggt.

Det var som att sminka en gris.

Dock har jag några saker kvar från huset, som jag aldrig tröttnar på. Det ena är min äkta amerikanska soptunna från House som jag skramlande släpade hem på tunnelbana och buss. Och den stora guldspegeln (som nu är i silver) som jag köpte på en jätteturkig inredningsaffär. Och det gamla skåpet som har målats om tre gånger av mig. 

Jag bodde dessutom där för kort tid för att hinna ändra smak och inse hur fint det där huset faktiskt var. 

Men jag var 24 år när jag skilde mig och flyttade  så jag skyller på min ungdom.

Efter det har jag bott i två hyreslägenheter. 

De har varit slitna och ganska gamla och hur jag än satt upp tapeter från designers guild eller haft howardsoffor så har det alltid varit lite för fult i grunden för att mina nya blåbär-i-mjölk (lila) väggar eller kohuden på plastmattan-som-ska-se-ut-som-parkett-men-misslyckades ska göra sig.

Hur mycket lulllull jag än har släpat hem, och tro mig-det är ofantliga mängder av inredningsprylar och porslin och tavlor genom åren, har det ändå inte varit helt bra. 

Men nu, i heeelt nytt hus och där vi faktiskt byter dörrar och köksluckor och lite tapeter, sätter upp pärlspont och även om tapeterna är lite trista och innertaken är skivor och man inte kan välja och vraka bland tillval, så ska jag äntligen få inreda! Det betyder säkert att en massa saker (krafs)måste bort...

Dessutom är grisar är faktiskt jättesöta. 

Här har målaren fått upp tapeten i Chrisses rum idag.

Fortfarande bara trevligt folk som jobbar på vårt hus. 

Den vackra tapeten jag hittade häromdagen införskaffades idag, och kommer sitta uppe i vardagsrummet i morgon.

Det enda kruxet är att Älvsbyhus inte besiktigar de rum man gör om själv. 

Det kan jag leva med.

Och här är vår snickare Jocke (ville verkligen "jättegärna" vara med på bild) som jobbar på med att färdigställa garaget, så att stökfia

(Nea) håller sig borta från mitt perfekta dockhus med sin hemska ovana att använda golvet som garderob. 

Det är vecka 43 så det är nu en vecka närmare till inflytt:))

............................